Moonis har fått vandra vidare. Vidare till ett ställe där exsem inte existerar och han har en kropp som bär honom så långt han vill.

 

Jag försöker intala mig själv att han har det bättre nu, vilket han förmodligen har, men det gör det inte lättare. Mitt hjärta har gått i tusen bitar och kommer aldrig bli helt igen. Jag är trasig och det finns inget som kan laga mig. Det sägs att tiden läker alla sår men jag tror inte att det är möjligt.

 

Han fattas mig och det gör så ont. Ont att andas och ont att ta ett enda steg med vetskapen att han inte längre finns. Att han aldrig mer kommer möta mig i hagen. Att aldrig mer få se hans spetsade öron som det sista jag ser innan jag släcker i stallet. Att aldrig mer få känna vinden i håret när vi spränger fram längst grusvägarna. Att aldrig mer få upptäcka skogarna med honom vid min sida. Att aldrig mer få se honom lyckligt beta lös bakom stallet. Att aldrig mer få känna friheten när vi dansar fram i paddocken utan utrustning. Att aldrig mer få känna hans mjuka nos mot min kind. Att aldrig mer få dra fingrarna genom hans päls. Att aldrig mer få se in i hans ögon och känna mig starkare än jag någonsin trodde att jag kunde vara. Att aldrig mer få vara med honom. 

 

Han har gett mig så otroligt mycket och det är jag såsåså tacksam för. Jag kan nog inte förstå hur mycket han lärt mig. Om hästar, men inte minst om livet. Han är en av de mest klokaste och ärligaste med den finaste personlighet jag någonsin har träffat och det tog lång tid för mig att inse det.

 

Visst, vi hade våra duster och det är ingen annan häst som mer fått mig att vilja slita av mitt hår av frustration som han gjort men på något sätt förstod han mig och jag honom.

 

Jag vill tro att ett av Moonis sista uppdrag i livet var att vägleda mig till insikter och ge mig starka ben att kunna stå själv på. Och han lyckades. Även om jag på ett sätt mår sämre än någonsin är jag samtidigt starkare än jag någonsin varit och ibland, ibland kan jag ställa mig framför spegeln och säga att jag gillar personen jag blivit. Det är mycket hans förtjänst.

 

Jag försöker varje dag visa glädje och styrka men alltid är det något som till slut drar mig ner till verkligheten. Jag saknar honom och det gör ont. Så jävla ont.

 

Jag hoppas och tror att vi inte kommer vara i från varandra för evigt. Jag räknar inte längre dagarna han inte funnits vid min sida, utan dagarna tills vi ses igen. Min älskade Moonlight.