I vilket fall tror jag att på grund av min förvirrning hade vi en del (många fler än nu) komunikationsproblem. Så fort jag försökte tvinga eller be Moonis om något kunde han bli ganska arg på mig. Det handlade inte om att han egentligen var arg, absolut inte, utan han försökte nog bara vägleda mig och visa mig hur saker och ting eftersom jag var så förvirrad.

 

Ett av de problem som jag då tyckte var störst var att ta in från hagen. Vad som hände var att jag kunde ta på grimman och möta honom helt utan problem men längre än så kom vi inte, hovarna var verkligen fastklistrade. Jag visste att det i grund och botten inte var just att ta in från hagen som var problemet utan hur jag hanterade hon om och vad vi gjorde när vi väl var utanför hagen. Men jag tänkte att jag var ju tvungen att få in honom för att kunna förbättra mig i övriga hanteringen. 

 

Det funkade till slut att få in honom, trots protester, om jag använde ett spö. Jag insåg att det inte var rätt att tvinga honom på det sättet och istället för att gå den snabba vägen gjorde jag helt tvärt om. Jag använde aldrig grimma utan väntade ut honom och försökte steg för steg locka med mig honom in, helt på hans egen vilja. Det tog sin tid och vi kämpade med detta egentligen i flera månader. Jag minns frustrationen jag kände inom mig men trots det hade jag tålamod och väntade ut honom. Det är jag stolt över.

 

Jag tror att användningen av denna metoden har stärkt vårat band enormt och nu skulle jag aldrig tvinga med mig honom in från hagen. Det är detta, ihop med hur jag hanterar honom utanför hagen, som har gjort att han numera nio av tio gånger kommer springandes till mig (läs: godishinken han vet står och väntar utanför hagen), men det är ändå inget jag tar för givet än, eller aldrig kommer att göra med tanke på hur det varit.

 

Detta är jag stolt över.